Att testa surdegens tålamod…

Att vara ensamstående förälder innebär, som många av er vet, att man från morgon till kväll har en liten person som kräver saker av hela ens varelse. Man har liksom inte TID att tänka sina egna tankar för man måste tänka någon annans, och när den personen sen somnar så vill man helst inte tänka alls utan bara sätta sig ner i soffan och GLO, och då gör man det. Jag gör iaf det.

När jag hade fått igång min surdegsgrund och kände att den betedde sig som förväntat var det därför ganska skönt att kunna stänga igen burken och ställa in den i kylen. Ingen stress över att råka glömma mata den, och behöva LÄMNA SOFFAN för det…

I början var jag ganska noga med att ta ut den ungefär en gång i veckan och mata den, men sen har det liksom spårat ur i takt med att barnet blivit äldre. Nu senaste gången fick den stå i kylen i MINST tre veckor. Kanske till och med fyra, möjligen fem… Men minst tre iaf. Funkade hur fint som helst! Tog ut den igår och matade den, och den lever i all önskvärd prakt.

Däremot kan man inte i detta fall bara mata den en gång och sen ställa in den igen, utan man måste fjäska lite för den. Den är sur och tvär, frusen och stel, och ganska grinig. När jag behandlar min surdeg på detta vis ser jag till att jag har lite tid att ägna åt den när jag väl tar fram den, annars får den stå kvar i kylen. Jag tar fram den, låter den stå bredvid spisen där det är varmt och skönt. Jag matar den minst en gång/dag, gärna två, i några dagar i rad så att den blir pigg och glad igen, innan jag ställer tillbaka den i kylen. Tre-fyra dagar brukar jag ha den framme så att den får repa sig ordentligt innan den åter förvisas till dvala.

Testa!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *